Ängsskallra

Ängsskallra Status i världen: Livskraftig (lc)
Rhinanthus minor L.
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Växter Plantae
Division	Fröväxter Spermatophyta
Underdivision	Gömfröväxter Angiospermae
Klass	Trikolpater Eudicotyledonae
Ordning	Plisterordningen Lamiales
Familj	Snyltrotsväxter Orobanchaceae
Släkte	Skallror Rhinanthus
Art	Ängsskallra R. minor
Vetenskapligt namn
§ Rhinanthus minor
Auktor	L., 1756
Synonymer
Tavla 56 i Johann Georg Sturm: Deutschlands Flora in Abbildungen, 1796 Illustratör Jacob Sturm

Ängsskallra eller äkta ängsskallra, Rhinanthus minor L. är en ört i familjen snyltrotsväxter.

Beskrivning

Ängsskallra är en ettårig halvparasitisk växt.

Roten är en pålrot med utlöpare från dess spets. Parasitismen innebär att utlöparna tränger in i närliggande växters rötter och stjäl näring därifrån.

Ängsskallra blir 15–50 cm hög.

Stjälkbladen är lansettformade, 20–30 mm långa och 5–8 mm breda, ibland inte mer än 2 mm. De är fästade utan skaft direkt på stjälken. Översidan är glatt och mörkgrön; undersidan lite ljusare grön. Bladen innehåller klorofyll, och därmed är fotosyntes möjlig. Detta gör att ängsskallra klarar sig även om inga rötter att snylta på finns i närheten. Bladens kanter kan vara släta, eller oftast taggiga.

Blommar från juni till åtminstone augusti; i varmare trakter kan blomningen fortgå ända in i september. Blommorna är klargula, små, och tittar nätt och jämnt ut ur de omgivande foderbladen (calyx). De sitter två och två på den fyrkantiga stjälken, som ofta har svarta ränder eller svarta punkter.

Blomman är spegelsymmetrisk (zygomorf), 12–15 mm lång, undantagsvis upp till 17 mm.

Den har 4 ståndare, två är lite längre än de andra två. Knapparna är håriga. 1 pistill. Två läppar, där den övre är större än den undre. Den undre läppens spets är 1 mm lång och böjer sig nedåt. Foderbladen är grovt tandade.

Det finns en parallellart med nära lika utseende, som blommar på hösten. Detta kallas säsongsdimorfism, årstidsdubbelformighet.

Pollinering görs av bland annat humlor och bin, men om detta uteblir, kan ängsskallran självbefrukta sig.

De pollinerande arterna har var och en sin metod att komma åt nektar. Trädgårdshumla (Bombus hortorum) och gräshumla (Bombus ruderarius) landar på underläppen.

Ljus jordhumla, (Bombus lucorum), ängshumla, (Bombus pratorum) och stenhumla, (Bombus lapidarius) kryper in i överläppen.

Ljus jordhumla uppträder också som tjuv genom att bita hål på blommans sida och stjäla nektar genom hålet utan att betala för sig genom pollinering.

Ängshumla och stenhumla uppträder sedan som "sekundärtjuvar" genom att åternyttja de tidigare av ljus jordhumla bitna hålen.

Bönder ogillar ängsskallra, eftersom den hämmar önskad gröda och stör betande boskap, som ratar ängsskallra; smakar dem antagligen beskt.

Fröna innehåller iridoider, som kan ge förgiftningssymtom, om de kommer in i brödsäd. Av iridoiderna finns det mest av iridoid-glykosid (rhinantin), som troligen är giftig för betande djur.

(Formelproblem: För rhinantin anger tyska wikipedia kemiska formeln C₂₉H₅₂O₂₀, medan PubChem säger C₁₄H₁₅ClN₂.)

Bekämpning kan ske genom att man (mödosamt) klipper bort blommorna, innan de hunnit ge frukt. Då försvinner ängsskallra från området.

Å andra sidan har man gjort en del försök med biologisk bekämpning med hjälp av ängsskallra. Man sår dess frön i lågproducerande gräsmarker. Ängsskallra gror snabbt tidig vår och försvagar då sina värdväxter. Andra växter, som kommer upp lite senare, får då ökade chanser att överleva, vilket bidrar till önskad mångfald.

Frukten är en platt, tvårummig kapsel. Den innehåller många stora, platta frön med diameter 3–4 mm.

1 000 frön väger 2,51 gram. Fröna sprids av vinden. Deras platta form gör att de kan "segla" långt bort. Frön kan även fastna i pälsen på passerande djur, och även den vägen föras långt bort.

Kromosomtal: 2n = 22.

Släktet skallror har omväxlande förts till lejongapsväxterna ^[1] och till snyltrotsväxterna.^[2]

Fiender till ängsskallra

Larver till vissa fjärilarter och flugor äter på ängsskallra. Varje art är specialiserad på en viss del av växten. Andra angripare är bladlöss och vissa småsvampar.

Underarter

• Rhinanthus minor subsp. groenlandicus (Chabert) Neuman, 1905
• Rhinanthus minor subsp. groenlandicus (Ostenf.) Neuman, fjällskallra
• Rhinanthus minor subsp. stenophyllus (Schur) O.Schwarz, smalskallra
• Rhinanthus minor subsp. minor L.

Synonymer

Hybrid

Nedanstående hybrid har upptäckts i Frankrike:

Rhinanthus angustifolius × minor (Rhinanthus × fallax (Wimm. & Grab.) Chabert)

Habitat

Huvudtyp boreal cirkumpolär utbredning. För ängsskallra innebär detta Europa (utom längst i sydväst på Iberiska halvön), nordöstra Turkiet, Kaukasus, Ryssland och västra Sibirien.

Utbredningskartor

• Norden [1]
  • I Norge på Hardangervidda upp till 1 400 m ö h, längst i norr ej högre än 800 m ö h.
  • Inom det inringade områder i Norge huvudsakligen Rhinanthus minor subsp. groenlandicus.
• Norra halvklotet [2]
  • I Bayerns alpina delar upp till 1 500 m ö h.
  • Finns i norra USA och Kanada, men troligen ej ursprunglig där.

Biotop

Soligt, ej alltför torra gräsmarker, hedar, sanddyner. Klarar säsongsöversvämningar.

Neutral eller svagt sur mark med pH = 7 — 5.

Etymologi

• Släktet Rhinanthus härleds från grekiska rhinos = nos + anthos = blomma. Detta syftar på utseendet på blommans överläpp.
• Artepitetet minor är latin och betyder liten.

Bygdemål 

Användning

Preparat av ängsskallra sägs vara bra för:

• Lindring av astmasympton
• Lindra torrhosta
• Lindra katarrer
• Spolning vid diverse ögonbesvär

Bilder

• 
  Habitat
• 
  Toppen på en blommande stjälk
• 
  Blomman omfamnas av de grovt tandade foderbladen.
• 
  Stjälkbladen är grovt tandade
• 
  Blomma sedd bakifrån
• 
  Blommor
  Delar av foderbladen avlägsnade.
• 
  Frukter på ett styvt strå.
• 
  Rhinanthus minor
  "Skallror" och frön.
• 
  Utbredning i Italien
  Till höger, upptill förstoring av alpområdet
  Bigrammen är beteckningar för kommunernas namn. "Antesi" = blomningstid

Referenser

Externa länkar

• Den virtuella floran
• Liten höskallra i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)
• Wikimedia Commons har media som rör Ängsskallra.
  Bilder & media